UPDATE MATCH #4
2011-09-07
Mamman i CA familjen ringde mig kl.7, hon var trevlig, men hon lät väldigt stressad, lät som att hon körde bil. Jag kan bara säga att det där inte är någon familj för mig! Jag skulle få en mobil med barnens scheman i och så skulle jag få en påminnelse varje gång jag behövde skjutsa eller hämta något barn.
Det hade blivit någonting fel med deras ansökan, de hade en pojke och två flickor, inte tre flickor som det står i ansökan. Vi pratade i tio minuter ungefär, och på den tiden fick jag inte veta någonting om vad barnen gillar att göra. Jag fick veta att de spelar fotboll och några andra sporter som jag inte kommer ihåg just nu, samt att de var en väldigt upptagen familj och att de behövde en au pair som kunde skjutsa ungarna till sina aktiviteter.
När jag sa att jag ville vara med och fira deras högtider osv. så lät det på henne som om att dom inte ville att jag skulle vara med på sådant osv. Det kändes inte som att jag skulle få vara en del av familjen.
Jag ska maila henne lite frågor om en stund och se vad hon svarar på dom, men det känns nog ändå som att jag kommer säga nej till denna familj. Jag har bara lite svårt till att säga nej, men det blir bäst så!
Sen tänkte jag på en sak. Jag har pratat med två familjer över skype och en över mobilen, när jag har pratat över skype så har jag inte varit ett dugg nervös, men nu när jag pratade i mobilen så liksom stakade jag fram orden i början för att jag var så nervös. Kanske blir lättare när man ser personen som man pratar med?
Mamman avslutade med att säga att jag hade jättebra engelska, och att även fast jag var nervös så var den jättebra. Sådant blir man glad över att höra! Det skulle mina gamla engelskalärare höra, de som gav höga betyg till de elever som satt och slog upp vartenda ord på google translate, medan jag som skrev utan att använda någonting sådant fick lägre betyg. Jag är faktiskt stolt över mig själv som vågar prata med dessa människor på engelska, det är faktiskt en utmaning, men man är lika stolt varje gång man lägger på luren och samtalet har gått bra trots att man är nervös och inte tycker att sin engelska är den bästa. Man gör nog bättre ifrån sig än vad man tror!
Mamman i CA familjen ringde mig kl.7, hon var trevlig, men hon lät väldigt stressad, lät som att hon körde bil. Jag kan bara säga att det där inte är någon familj för mig! Jag skulle få en mobil med barnens scheman i och så skulle jag få en påminnelse varje gång jag behövde skjutsa eller hämta något barn.
Det hade blivit någonting fel med deras ansökan, de hade en pojke och två flickor, inte tre flickor som det står i ansökan. Vi pratade i tio minuter ungefär, och på den tiden fick jag inte veta någonting om vad barnen gillar att göra. Jag fick veta att de spelar fotboll och några andra sporter som jag inte kommer ihåg just nu, samt att de var en väldigt upptagen familj och att de behövde en au pair som kunde skjutsa ungarna till sina aktiviteter.
När jag sa att jag ville vara med och fira deras högtider osv. så lät det på henne som om att dom inte ville att jag skulle vara med på sådant osv. Det kändes inte som att jag skulle få vara en del av familjen.
Jag ska maila henne lite frågor om en stund och se vad hon svarar på dom, men det känns nog ändå som att jag kommer säga nej till denna familj. Jag har bara lite svårt till att säga nej, men det blir bäst så!
Sen tänkte jag på en sak. Jag har pratat med två familjer över skype och en över mobilen, när jag har pratat över skype så har jag inte varit ett dugg nervös, men nu när jag pratade i mobilen så liksom stakade jag fram orden i början för att jag var så nervös. Kanske blir lättare när man ser personen som man pratar med?
Mamman avslutade med att säga att jag hade jättebra engelska, och att även fast jag var nervös så var den jättebra. Sådant blir man glad över att höra! Det skulle mina gamla engelskalärare höra, de som gav höga betyg till de elever som satt och slog upp vartenda ord på google translate, medan jag som skrev utan att använda någonting sådant fick lägre betyg. Jag är faktiskt stolt över mig själv som vågar prata med dessa människor på engelska, det är faktiskt en utmaning, men man är lika stolt varje gång man lägger på luren och samtalet har gått bra trots att man är nervös och inte tycker att sin engelska är den bästa. Man gör nog bättre ifrån sig än vad man tror!
Kommentarer
Trackback
