-

Jag har nyss avslutat samtalet med match #6, men nej, jag tror inte att det här var min familj det heller. Det ska kännas bra på en gång, och det gjorde det inte. Sen fick jag inte veta så mycket om hur barnen är och vad dom tycker om att göra och så där, utan det var mest bara frågor till mig, och det förstår jag, men de andra familjerna som jag har pratat med har det inte alls känts konstigt med, utan det har varit lättsamt fastän de har ställt frågor, och så har de berättat massa om sina barn, och intressen osv.
Både mamman och pappan reser väldigt mycket i sina arbeten, mamman reste 50-60% av tiden, och man var tvungen att vara väldigt flexibel då hon kunde få veta dagen innan att hon skulle resa och då behövde au pairen jobba. Så jag skulle inte ha något upplagt schema. Scheman kan alltid ändras, men jag är ändå en sån person som tycker om att ha rutiner, jag vill veta att jag ska jobba fem, eller sex dar osv. innan jag blir ledig, sen kan det så klart ändras, någon gång ibland, men ja, jag vet inte hur jag ska förklara. Det kändes ganska stelt helt enkelt!
 
Jag fick bara chansen att ställa två frågor av de som jag hade också innan vi slutade prata. Jag skickade i alla fall ett mail till mamman och tackade för att hon hade ringt. Får se om hon hör av sig. Men som sagt, magkänslan säger just nu; nej.

Hej!

Jag ser att det fortfarande är en del sidvisningar på denna blogg. Jag hoppas att jag har hjälpt någon blivande au pair därute att förstå hur viktigt det är att följa sin egen magkänsla när det kommer till att välja familj. Allt behöver inte gå så fort, ta chansen att lära känna varandra innan ni matchar. Ställ frågor, var inte rädd för att ställa frågor, det är bättre att du ställer en fråga för mycket när du är hemma i tryggheten än när du sitter inne på ditt rum hos din värdfamilj. Om det är någon som vill fråga mig någonting, kanske bara prata lite om sin egen matchningsprocess eller ja, vad som helst egentligen som rör au pair livet - rematch, area directors, förberedelser - listan kan göras hur lång som helst - skicka iväg ett mejl till; johanna_dahlberg_91@msn.com så lovar jag att jag ska försöka svara på sina frågor och/eller funderingar så bra som jag bara kan :)

Ha det fint,

Stor kram

This is my story

Jag kände nog redan innan vi ens pratat att det inte kändes bra, hon lät så kall i mailen, men man vill ju så himla gärna hitta sin familj, man vill åka iväg och börja sitt äventyr. Nr jag pratade med henne på telefon så lät hon väldigt grinig, kort i sina svar, lyssnade inte klart när jag pratade, jag visste aldrig om hon var kvar i luren eller inte då hon inte gav ifrån sig några som helst ljud medan jag pratade. Jag fick ställa en fråga och sen säger hon "thanks much Johanna, it was great talking to you". Jag fick ingen bra känsla alls, men jag tänkte att jag ger dom en chans till.    I alla fall, efter några dagar så ringde pappan i familjen mig, han verkade trevlig, lite osäker när han pratade, kändes som att han försökte vara rolig, sa hela tiden "don't take everything I say serious, I like to be sarcastic", bara det att han var sarkastisk på helt fel ställen! Men efter samtalet med pappan så övertalade jag mig själv att de nog inte var en sån dålig familj ändå. De skickade några frågor, och jag skickade mina frågor, önskar nu i efterhand att jag hade skickat betydligt "djupare" frågor, och inte bara "vad har barnen för intressen, vad är det för regler i huset" osv.
 
När vi hade skypeat, så fick jag ett mail dagen efter där dom frågade om jag ville bli deras au pair, där och då, så blev jag jätteglad, vem skulle inte bli det, äntligen så ska jag få uppfylla min dröm om att åka iväg som au pair. När vi hade matchat så fick jag för det första inte svar på vilket datum jag skulle åka, utan det fick jag se på mitt au pair rum när jag loggade in dagen efter. Hon svarade inte på mitt mail där jag tackade ja förens efter cirka fyra dagar. När vi hade matchat så frågade jag om jag fick prata med deras au pair (vilket jag så klart skulle ha gjort innan vi matchade), hon svarade att jag inte fick det, med en massa bortförklaringar. (jag fick senare veta att även hon hade haft problem hos familjen, de tyckte att hon hade förstört för familjen - det var nog tvärtom). När jag inte fick prata med au pairen så fick jag en liten oroskänsla i magen, alla andra fick ju prata med sina familjers au pairer. Hon (mamman) började aldrig skriva ett mail till mig, det var bara jag som skickade, och då svarade hon efter en vecka eller så, hon svarade aldrig på det som jag hade skrivit, utan skrev bara på om hur upptagna dom var. Till jul så skickade jag iväg ett paket med godis, en bok, och ett julkort, en vecka efter att paketet hade kommit till dom så skrev hon till mig "Du skulle inte ha skickat paketet", skrev dom, och sen "men eftersom att det nu finns här hemma hos oss så har vi beslutat att lägga det i barnens julstrumpor och säga att det är från dig". Hon hade bara behövt skriva "tack så mycket".    
 
Tre dagar innan jag skulle åka iväg, så fick jag en handbok ifrån dom, fylld med regler, och då jag hade frågat om vilka regler de hade i huset, för mig, barnen osv. så trodde jag att jag hade fått reda på allt, men nej, det hade jag inte. Jag tror att häftet, eller snarare boken, jag fick var fyrtio sidor lång, de var jättenoga med att jag inte på något sätt fick lämna ut dom med namn, bilder, jag fick inte ens lämna ut deras adress för att skicka efter saker. Jag fick inte ta hem några killkompisar innan dom hade blivit godkända av familjen osv.  Jag fick inte dricka någon alkohol (själva så satt de varenda kväll och hinkade i sig vin, inte ens när de var hemma så ville de lägga sina barn) det var som sagt mycket som inte kändes bra, men jag kunde ju inte stanna hemma, vi hade matchat, jag skulle åka om tre dagar, och jag tänkte att det nog skulle kännas bättre när jag kom dit. Att då skulle allt bli bra!
 
När jag mötte upp familjen på flygplatsen och vi sen satte oss i bilen för att åka hem till huset, så var det sån himla spänd stämning mellan familjen, men sen tänkte jag att det är väl för att de nyss har hämtat upp mig, är lite nervösa osv. När vi kom fram till huset och när de hade lagt barnen så började de prata med mig om en massa regler. Jag hade varit på förberedelsekurs i tre dagar, var jetlaged, hade nyss flugit i sex timmar, och det första de börjar prata med mig om var vad de förväntade sig av mig som au pair osv. Mamman säger att jag får sova hur länge jag vill, och sen tillägger pappan "så, hur länge tror du att det blir då?", jag var så himla trött så jag somnade på två sekunder, när jag väl fick gå upp och lägga mig.
 
När jag vaknade dagen efter så visste jag att pappan var ensam nere, för jo, han jobbade hemifrån, fick jag veta när jag kom fram till familjen (en sak som jag tycker att man kan upplysa om under intervjun). Jag ville verkligen inte gå ner, jag hade så ont i magen, och det var inte för att jag nyss hade kommit dit, det var den där dåliga stämningen som fanns i huset. När jag tillslut går ner för att äta frukost så kommer pappan ut i köket, det första han gör är att säga "are you really going to eat that?", när jag svarar ja så säger han "okay", på sånt där sätt som man bara gör när man inte tror någon, vet du vad jag menar? Sen stod han och glodde på mig när jag åt mina två mackor, och sen så börjar han berätta igen, om vad de förväntade sig av mig som au pair. Sen började han säga att jag ska vara som en förälder till barnen, fast då kände jag att, nej, det ska jag inte vara. Jag är där för att ta hand om barnen, vara en förebild för dom, som en storasyster, men att vara en tredje förälder, det är jag inte där för att vara. Sen säger han "you are here to be the nanny, housekeeper, and the driver". Igen NEJ! Jag är där för att ta hand om barnen, allt som har med barnen att göra, skjutsa dom, laga mat till dom, göra läxor med dom, städa efter dom, tillsammans med dom, osv. men jag är inte anställd för att vara familjens hemhjälp.  
 
Pappan och jag åker och hämtar barnen i skolan, hela tiden så sitter han i något möte i telefon, sen helt plötsligt när han ska visa mig någonting så smäller han till mig över armen, och pekar och sen fortsätter han i telefon. (det är jättesvårt att beskriva dom göra saker, när du inte vet hur dom såg ut. Men pappan var lång, hade jämt shorts som var uppdragna till midjan, alltid en t-shirt instoppad, han hade alltid tennisskor, och vita långa strumpor i dom, hans kroppshållning var lite framåtlutad, han var flint uppe på huvudet, en stor potatisnäsa och nästan alltid hade han munnen på vid gavel, och framtänderna stod typ rätt ut).
 
När vi sen har hämtat barnen så märker jag hur han skriker väldigt mycket på barnen, och han lyssnade inte på vad dom sa. tex. vid ett annat tillfälle så frågade barnen om de fick ta tårta till efterrätt. Pappan sitter då vid datorn, han svarar "yes, you can eat that", sen när mamman kommer in och frågar varför barnen äter tårta när de ska gå och lägga sig så säger pappan "jag vet inte, jag har inte sagt att dom får äta". Det var väldigt mycket sånt, att han inte lyssnade, och sen inte visste vad han hade sagt ja till.   När mamman kom hem från jobbet så säger hon till mig att på mobilen som jag ska få, så har jag fått sms av andra au pair tjejer som vill träffas och hitta på någonting. Sen ger hon mobilen till pojken, som får spela spel på den. Flertalet gånger så nämner hon dom där smsen, men jag får inte se dom, eftersom att pojken ska ha mobilen till att spela sina krigarspel på.Pappan vill hela tiden ha bekräftelse på vad jag tyckte om skylten dom hade gjort, när jag för femtionde gången sa att den var fin så kände jag bara, herregud.
 
På lördagen så följde jag med familjen till kyrkan. Det kändes som att komma in i en sekt. Prästen stod och talade om hur de skulle hata dom som trodde på abort och samkönade äktenskap. Han berättade hur församlingen skulle omvända dessa personer som hade denna smutsiga tro. Hur dom skulle göra homosexuella friska och hur de skulle få dom som var för aborter att förstå att när dom tar bort ett foster så tar man bort en del av det Gud står för. Sen fick jag både en och två broschyrer med denna information, och jag fick mer än gärna anmäla mig till kyrkans läger för kvinnor.
 
På söndagen så ska pappan, jag och flickan i familjen iväg på ett bilevent, jag får fixa iordning flickan, och eftersom att de hade väckt henne för sent, så blev ju allt förskjutet. När jag kommer ner till köket, så gör jag iordning frukost till flickan, och sen börjar jag göra iordning frukost till mig själv, pappan kommer då och ställer sig nära mig, alltså det kändes som att han stod på mig, och så säger han "har du ätit frukost än?", "Nej, jag har hjälpt M" sa jag, då säger han jättesurt "det kanske är dags att du äter frukost då, jag tänker inte betala för någon mat åt dig inne på eventet". det var hela tiden såna där kommentarer, kommentarer om allt.  
 
När de fick mina presenter så öppnade mamman en av dom och så säger hon "ännu mer godis, tycker du att vi behöver det eller?", jag bara skrattade, du vet så där man gör när man inte riktigt vet vad man ska svara. Söndag kväll så säger mamman att "imorgon bitti så börjar vi efter schemat", ja, jag får väl ett schema nu då tänkte jag, men jag fick aldrig något schema.
 
När jag skulle väcka barnen morgonen efter så trodde jag att föräldrarna skulle vara med, men nej, jag fick göra allt själv. När mamman och barnen har åkt iväg till skolan så säger pappan till mig "du måste ta i lite mer nästa gång, ska du göra så där så klarar du dig inte under det här året". Vilket får mig att komma till nästa sak, de tre första dagarna så ska en vuxen vara hemma, ledig ifrån jobbet, och visa hur allt går till, kanske även börja köra lite med dig osv. men nej, jag var lämnad helt själv, när jag frågade saker så fick jag bara suckar som svar. Jag fick hela tiden höra "eftersom att du inte kör än så måste vi göra så här, och så här" osv. jag visste inte när jag slutade om dagarna, (nu spelade det ju inte någon roll när jag slutade, efter som att jag inte hade någon mobil att kontakta andra au pairer på, så jag kunde bara vara hemma) eftersom att jag inte fick något schema, jag fortsatte höra om dom där smsen, men fortfarande så fick inte jag mobilen, utan pojken fick den.
 
Jag kunde inte gå ut på en promenad då jag inte ens visste vilket håll som ledde ut ifrån området, jag fick inte heller någon nyckel.   Föräldrarna var inte samarbetsvilliga när det kom till barnen. En gång så piskade pojken mig med ett skärp, jag tog då av honom mobilen. Pappan kom då och sa att jag skulle ge tillbaka mobilen. Jag sa till pojken att borsta tänderna, pappan sa att han inte behövde det utan han kunde komma ner och äta efterrätt istället. Pojken var svår att få upp på morgnarna, och hade han släckt i rummet så somnade han bara om, därför så fick han aldrig ha släckt för mig. Jag tände i rummet, mamman kommer då och säger "så du kommer upp om jag släcker?" "ja" säger pojken. Hon släcker lyset, går därifrån, jag går in till flickan och hjälper henne, går in till pojken igen, som så klart har somnat om, pappan kommer och säger till mig "du kan ju inte bara stå och vänta på att han ska vakna". osv. osv.  
 
När jag hade suttit instängd i huset i några dagar, utan mobil, utan nyckel, utan att ha blivit visad någonting, utan att få några direktiv, och med den dåliga stämningen som var i huset, jag ville bara grina hela tiden, så bestämde jag mig för att kontakta min area director, som tur är så finns det mail. Vi bestämde att vi skulle träffas för lunch. När jag gick ner till pappan och sa att jag skulle ut och träffa en vän för lunch, så tittar han på mig, hånler, och säger "och hur ska hon komma in genom grinden då?", och så fortsätter han kolla på datorn. Han tänkte inte ge mig koden. Som tur är så hade dom skrivit ner den i sin handbok. När jag träffar min area director så säger hon bara "det har gått så få dagar" "det kommer bli bättre" osv. när jag kommer tillbaka till huset, så har han låst dörren. Jag plingar på med fem minuters mellanrum. Tillslut, efter kanske en halv timme, så öppnar han dörren, och så säger han, väldigt spydigt "varför använder du inte din egen nyckel", därför att jag inte har fått någon din idiot, tänkte jag.
 
Jag mailar min area director igen och skriver vad som hänt, och så skriver jag att de inte alls är som de verkade när vi mailade, att de är helt annorlunda. Jag skriver att inte alla fungerar ihop osv. jag kommer inte ihåg allt som jag skrev, för jag mådde så himla dåligt. Min area director svarar att hon förstår mig, att hon ska hjälpa mig, att jag inte behöver oroa mig, för hon kommer hjälpa mig med allt. 
 
Dagen efter så kommer pappan upp och knackar på min dörr, och så frågar han om jag hade varit ute och ätit med min area director dagen innan. Jag sa till min AD att jag hade sagt till min värdpappa att jag var ute och åt lunch med en vän, jag mailade till och med henne och sa att hon inte fick säga att vi hade ätit lunch, ändå hade hon så klart gjort det. Så jag var ju så klart tvungen att säga att jag hade ätit lunch med henne. Då höjer pappan rösten och halvt skriker fram "du skulle ha kommit och pratat med mig". Jag vet inte vad jag ska säga, men får fram någonting om att det ibland är lättare att prata med någon annan först. Han frågar vad jag gör för någonting och jag säger att jag tittar på film. Efter kanske en timme så kommer han upp igen, knackar på dörren, eller snarare bankar på dörren, när jag öppnar så pekar han bara att jag ska gå ner.

När jag kommer ner så sitter både pappan och mamman vid köksbordet. Mamman säger att pappan har ringt hem henne från jobbet då det var en nödsituation hemma. Mamman börjar med att säga hur mycket hon har att göra på jobbet, att hon var väldigt, väldigt upptagen, men att när hon fick höra att det var en nödsituation, då hade hon släppt allt och kommit hem. De frågar hur jag känner mig, och när jag börjar berätta att jag inte trivs osv. så säger pappan, som nu har satt armarna i kors, att jag inte kan känna som jag gör. "man kan ju inte säga åt någon att man inte kan känna så som man känner" sa jag. Jo, det var ju bara att ändra mina känslor, svårare än så var det inte. Idiot.
 
De blir väldigt "aggressiva" och pappan börjar skrika. Mamman börjar prata om hur mycket pengar de har lagt ut på mig. Då kände jag att dom inte alls brydde sig om hur jag mådde, utan för dom så handlade allt om pengarna. De började skrika att jag var omogen, att jag var en fara runt deras barn?, de sa att de hade sagt till mig att den första veckan så skulle vi ta det lugnt med allt (i det samtalet så var i alla fall inte jag med), de sa att jag hade använt dom för att komma in i landet. osv. När jag sa att jag önskade att dom hade suttit ner med mig för att gå igenom schemat, så skriker mamman "men vi är ju upptagna", då hade jag sån lust att skrika "men vad fan gör jag här då om ni inte ens har tid att gå igenom någonting med mig". 
 
Då dom fortsatte kalla mig en massa saker, och jag kände mig väldigt påhoppad så bad jag dom att ringa min AD (area director). Igen, mamman börjar berätta för min AD att hon har så mycket på jobbet, och b la, b la, b la. Min AD håller med familjen om allt, säger att jag är omogen, att jag kommer göra samma sak i en ny familj? osv. jag frågar henne om hon kommer ihåg mailet som jag skickade till henne kvällen innan, hon säger då lite stöddigt "vilket av dom?". Jag ville bara börja grina, jag har aldrig någonsin känt mig så påhoppad och förnedrad som jag gjorde då. Om man är omogen för att man står upp för sig själv och säger hur man känner, då får jag väl vara omogen då. I alla fall, min AD säger att jag måste bo hos familjen i två veckor och jobba för dom, men jag ska inte få köra bil, inte använda mobilen (den var ju pojkens i vilket fall), jag skulle inte få någon nyckel, för jag skulle straffas.  
 
Efter "samtalet", så ska mamman skjutsa mig till barnens skola, hon säger inte ett ord till mig i bilen. Innan hon släpper av mig vid skolan så säger hon "jag kommer och hämtar er klockan fem, sen ska familjen ut och äta, du kan vara hemma och tvätta eller göra vad fan du vill". När jag har hämtat pojken och flickan på skolan så går vi och leker, efter en stund så kommer en vuxen och säger till mig att jag måste skriva under att jag har hämtat pojken, vilket inte mamman hade sagt till mig, läraren var jättegrinig när jag kom in i klassrummet, jag kände att det inte var någon idé att säga någonting. När mamman sen kommer och hämtar oss så säger hon hej till barnen, men hon ignorerar mig.
 
När vi kommer hem så släpper hon av mig, hämtar pappan och åker iväg. Det fanns ingenting i kylen som jag kunde äta, då jag är laktosintolerant, och det mesta innehöll grädde, smör, ost. osv. så jag åt två smörgåsar. (På tre dagar så var allt jag åt tre smörgåsar och en banan. Jag fick ta vätskeersättning då jag blev så dålig) När jag går upp på mitt rum så ser jag att pappan har lämnat tillbaka ALLA presenter som jag hade köpt till dom. Där kan man väl prata om att vara omogen. han hade även flyttat på min dator och rotat runt bland mina mediciner. Han var inte så duktig på att skjuta igen lådorna igen om jag säger så.
 
Dagen efter så väcker jag barnen som vanligt, jag tänker att jag ska i alla fall uppträda på ett vuxet sätt, när vi kommer ner i köket så blir jag ignorerad. När jag ska packa barnens lunchlådor och inte hittar en sak, och jag frågar pappan, så svarar han inte ens. Jag frågar igen, och han säger väldigt stöddigt att jag ska hämta vindruvor. Jag frågar om jag ska lägga vindruvorna en och en i påsen, eller om jag ska lägga ner hela kvisten. Då svarar pappan "jag tror att dom är stora nog att plocka av dom själva". När mamman lämnar huset den dagen så säger hon till mig "du kan väl åtminstone tvätta, så att barnen får ha rena kläder på sig". Jag tvättade varenda dag, jag gjorde ingenting annat på min lediga tid. Men de kom hela tiden med kommentarer som skulle få mig att må dåligt, de sa såna kommentarer även innan "samtalet", de var duktiga på att bryta ner en psykiskt.
 
På kvällen så ska de ut och äta igen. Pappan och flickan åker först, för de ska äta på en restaurang, mamman och pojken åker sen, för de ska äta på en annan. Jag sitter nere i vardagsrummet, ändå så släcker mamman ner i hela huset, så att det blir kolsvart. Igen, det finns ingenting som jag kan äta förutom smörgåsar. Jag går upp på mitt rum och skriver till min kompis som bor i Arizona, hon skriver och frågar om hon ska komma förbi och hämta mig, så kan vi åka och äta någonstans. Då började jag storböla, då kände jag att nu räcker det. Jag kunde inte ens gå ut och äta med henne eftersom att jag inte hade någon nyckel, eftersom att jag skulle straffas. Jag hade inte ätit på två dagar och de betedde sig som idioter. 
 
"lyckligtvis" så hade pappan tidigare samma dag, när vi var ensamma hemma, kommit upp, vråldunkat på dörren och ryckt i handtaget. När jag tillslut lyckades öppna dörren så stod han utanför, flåsandes med munnen på vid gavel, och så skrek han "varför har du jämt dörren låst? vem är du rädd för?". jag tänkte inte på det då, men sen blev jag rädd när jag började tänka på om jag hade haft dörren olåst, vad hade han gjort då? Och hur visste han att jag hade min dörr låst jämt? Flertalet gånger när jag gått ut från mitt rum för att lägga in tvätten osv. så stod han upptryckt utanför min dörr, när jag öppnade dörren så låtsades han som ingenting och sa inte ett ord, utan gick bara iväg. 
 
När jag satt där på sängen och skrev med min vän, då hade jag fått nog. Jag skrev till min area director, jag skrev allt som dom hade gjort, och då framförallt, vad pappan hade gjort. Fem minuter efter det så fick jag som svar att jag skulle packa ihop alla mina saker, för hon skulle komma och hämta mig dagen efter. Du förstår inte vilken lättnad som for igenom min kropp. Den natten så sov jag nästan ingenting. Jag packade hela natten, väckte barnen på morgonen och sen bara väntade jag på att hon skulle komma och hämta mig. När hon väl kom så kände jag mig glad för första gången på två veckor. Men efter allt som min area director hade gjort, när hon vände mig ryggen, så litade jag inte på henne för fem öre. När jag frågade henne om hon kunde hjälpa mig att bära ner mina väskor så säger hon "jag har klackar på mig, men jag kan rulla ut dom till bilen".
 
Det var bara mamman hemma när min area director kom och hämtade mig. Hon spelade offer och man såg hur hon tyckte att det var så synd om henne. När jag rullade ut mina väskor på uppfarten så gick jag ner med den ena till bilen, och när jag vände mig om för att hämta den andra så hade hon stängt dörren, hon var inte ens vuxen nog till att säga hej då. Då min area director skulle resa iväg, så fick jag bo hos områdets andra area director. Hon var hur snäll som helst. Det första hon gjorde var att köpa mat till mig, och så satte vi oss ner så att jag fick berätta allting. Hon sa att hon inte ens hade klarat en dag hos den familjen. När jag kom hem till hennes hus så kände jag bara lättnad. Det var en helt annan stämning i hennes hus, det var avslappnat, det var en riktig familj helt enkelt. Jag älskade veckan som jag bodde hos Susan, och jag är glad över att jag åtminstone har några fina minnen med mig hem ifrån USA.
 
Jag förstod nog inte där och då i USA hur mycket hela händelsen i USA påverkade mig, men jag drömmer fortfarande mardrömmar om pappan i familjen. Första veckorna så tänkte jag på dom hela tiden, på vad dom sa, vad dom gjorde, osv. och inte förens då så insåg jag hur de verkligen försökte trycka ner mig, hur de alltid hade någon kommentar om hur jag åt, att mina föräldrar var så unga, att jag hade samma kläder på mig två dagar i rad, att jag aldrig fick se dom där smsen. osv. Det går inte att förklara på ett bra sätt vad dom gjorde, man måste ha varit där, och upplevt allt. .
 
 Att hela tiden vara i huset, och känna den där skräcken, vid ett tillfälle så satt jag inne på toaletten i över en timme, då jag var så rädd att gå ut, för jag hade hört pappan prata en massa saker om mig i telefon med mamman.(detta var efter "samtalet") Då är det någonting som är fel!
 
Jag ångrar dock inte att jag åkte iväg som au pair, jag ångrar inte heller att jag åkte hem, när jag fick samtal från en familj när jag var i re-match och dom säger att det står att jag ville byta familj för att pappan jobbade hemifrån och för att jag inte fick min egna bil eller mobiltelefon. Då kände jag bara att nej, jag orkar inte igen, jag orkar inte gå igenom allt igen, det är så psykiskt påfrestande när man sitter där i USA helt ensam, för även om jag hade S och hennes familj runt omkring mig så kände jag mig ensam, jag kände helt enkelt att jag inte orkade lita på en ny familj.  När jag kom hem så har jag hört så många gånger "det var väl bara att ta en ny familj" eller "hittade du ingen ny familj eller?" osv. men det är inte det som det handlar om, men det är nog svårt att förstå om man aldrig har varit i situationen själv. Jag ångrar inte att jag åkte, jag ångrar inte att jag åkte hem, däremot så ångrar jag att jag inte följde min magkänsla där i början när jag kände att familjen nog inte var rätt familj.
 
Någon månad efter det att jag kommit hem, så kontaktade jag au pairen som hade varit i familjen innan mig. Hon kände igen sig i allt jag skrev, allt i hur de kommenterade allt, till hur de jämt suckade när man ställde frågor, till hur de skrek på barnen, till hur pappan stod och tryckte utanför sovrumsdörren, till hur de hånade en på alla möjliga sätt. Två månader efter att jag åkt hem så fick familjen en ny au pair, även hon gick in i re-match, hon kände också igen sig i allt, men med henne så hade pappan gått ett steg längre, han stod nu inte längre utanför sovrumsdörren och tryckte, han öppnade nu dörren utifrån, när hon var där inne. De kastade även ut henne ifrån huset, när hon berättade för dom hur hon kände det. Sen satt mamman och spelade offer på Facebook, att det var så mycket drama runt dom, att dom inte förstod någonting då dom var en sån kärleksfull familj. Jag hoppas att de har blivit utkastade ifrån förmedlingen, då jag såg att mamman annonserade efter en Nanny via Facebook.
 
Jag har kontaktat STS, föreningen som jag åkte med, för att jag ville veta vad som hände med familjen. Till svar fick jag att dom hade pratat med den amerikanska förmedlingen och att det nu var upp till dom att ta hand om det, då den svenska förmedlingen enbart hade hand om au pairen. Nog skulle dom kunna återkoppla till amerikanska förmedlingen för att se vad de har tagit för beslut om familjen.
 
Jag ångrar inte att jag åkte iväg som au pair, men jag skulle rekommendera att åka iväg på ett studieår eller språkkurs istället. Visst, många au pairer hamnar i bra familjer, men fler än vad man hör om, hamnar i dåliga familjer. Jag tror att det skulle bli en helt annan upplevelse att åka iväg och plugga, mer självständigt, och man behöver inte rätta sig efter någon familj. Mitt nästa mål är att åka iväg till England, Manchester i tolv veckor för att plugga engelska, men när det blir det får jag se, någon gång under nästa år hoppas jag i alla fall komma iväg.
 
Det är som sagt väldigt svårt att återberätta allt i text, då det inte går att få med tonfall, gester osv. men jag hoppas i alla fall att ni nu har fått en liten uppfattning om vad som hände!

Ny blogg

Om någon är intresserad av att läsa så har jag startat en ny blogg, den kommer dock inte vara lika intressant som om jag fortfarande hade varit kvar i USA! ;)

Http://annahojda.blogg.se

TACK!!

Nu har jag varit hemma i lite mer än tre veckor, och allt börjar gå tillbaka till det normala igen, jag tänker inte alls lika mycket på familjen längre. Det kommer alltid att finnas med mig, men just nu så är jag bara glad över att det värsta har lagt sig.
 
Jag är glad över att OS går hela dagarna just nu. Jag älskar sport, och att se längdskidåkarna ta medalj efter medalj är lite som terapi - hur konstigt det än låter. Framöver så har jag många roliga saker inplanerade; i slutet av februari så ska jag, pappa och morfar åka till Falun och titta på backhoppning. I mitten av mars så ska samma liga + farfar åka till Falun för att se världscupavslutningen i längdskidor. I slutet av mars så ska jag och mamma till Stockholm för att gå på konsert och bo på hotell. I början av maj så ska jag, mamma och Josefine åka till Stockholm för att gå på musikal, och i juni så ska jag, mamma och Josefine åka till Stockholm, Josefine och jag ska gå på konsert och mamma får följa med och bo på hotell. Sen hoppas jag såklart på att jag kan få något extrajobb.
 
Det jag egentligen ville säga med detta inlägg var; TACK! Tack till alla mail som jag har fått, tack till allt stöd som jag har fått ifrån andra au pairer - det betyder jättemycket!
 
 
 
Den första som jag vill tacka är en av mina area directors, S, som jag fick bo hos sista veckan. Jag är så tacksam över att hon öppnade upp sitt hem för mig. Hon hade sån fin familj, och jag är glad över att jag fick göra lite roliga saker innan jag åkte hem.
 
Den andra som jag vill tacka är Emelie! Vi började prata flera månader innan vi båda åkte iväg - någonting som jag är jätteglad för. Hon har varit ett jättestort stöd för mig, och jag är så glad över att hon har varit villig att lyssna när jag har behövt få ur mig mina känslor. Jag ser henne som en av mina absoluta bästa vänner, hon är så otroligt snäll, och har alltid funnits där, oavsett när jag har behövt prata!
 
Den tredje personen som jag vill tacka är Frida! Det känns som att jag har känt henne i flera år, vi har så himla mycket att prata om, och är lika på så många sätt! Hon har också fått höra en hel del om familjen och annat, och jag är så glad över att hon har funnits där!
 
Jag hoppas verkligen att jag i höst kan åka och hälsa på Emelie och Frida, det skulle vara så himla kul - och jag tror att jag behöver få komma tillbaka till USA för att få se och uppleva landet igen, på ett mycket gladare sätt!
 
Igen - ett jättestort tack till alla som har mailat och hört av sig på andra sätt, är det någonting som ni undrar över, varför jag åkte hem, eller har frågor om matchningsprocessen eller någonting annat, så tveka inte att höra av er, ni kan alltid maila mig på; johanna_dahlberg_91@msn.com
 
 

tisdag

Jag fick en kommentar där personen frågade om jag inte kunde skriva om vad som hände hos familjen. Men jag känner att jag inte vill skriva ut det än, det har gått alldeles för kort tid. Men om någon skulle vilja veta vad som hände, eller har andra frågor, så får ni gärna maila mig på: johanna_dahlberg_91@msn.com, så svarar jag där.

Kram

HERE'S THE PROOF!

Idag fick jag mail av min area director som jag bodde hos sista veckan, hon hade bifogat en bild och skrivit texten "Here's the PROOF of you on a horse...make sure to show your mom!"

Jag var livrädd när jag kom upp på hästen, haha, men jag är glad att jag utmanade mig själv och gjorde det!
 

SÖNDAG

Min resa hem började torsdag morgon amerikansk tid, min area director var så snäll att hon skjutsade mig till flygplatsen. Allt gick jättebra, jag hittade min gate direkt och efter det så gick jag in i en souvenirshop och köpte massor med saker, kan visa bilder sen! Jag köpte en penna, en t-shirt, en mugg, en väska, och magneter. Hade kunnat köpa hur mycket som helst! Sen gick jag och köpte lite tidningar, dricka och godis som jag ville prova, köpte reese's peanut butter cups, twizzler, något kaktusgodis och salt water taffy. Sen gick jag och satte mig vid gaten och väntade på att få gå ombord på planet.
 
Resan från Phoenix till Newark gick jättefort, det var ganska mycket turbulens, men det gick bra. När jag kom fram till Newark så letade jag på min gate, sen gick jag och köpte en t-shirt, en mugg och lite godis som hade New York motiv. Jag köpte även en Super Bowl t-shirt till pappa. Sen gick jag och köpte en munk på dunkin donuts och så gick jag och köpte vatten, efter det så gick jag och satte mig vid gaten och åt min munk och mina jordgubbar som jag hade köpt tidigare. Fick vänta i tre timmar ungefär innan jag fick gå ombord på planet.
 
Jag sov nästan hela resan, men även om man sover så sover man inte riktigt, vaknade hela tiden osv. Började kolla på baksmällan 3, men somnade efter halva filmen. När jag landade på Arlanda så gick allt bra fram tills det att jag hade hämtat väskorna, jag började följa skyltarna för utgång, men efter ett tag så tog som slut, jag var inte den enda som hade problem med att hitta ut kan jag säga, tillslut så var jag tvungen att fråga en som jobbade där hur jag kom ut. Väldigt dåligt skyltat på Arlanda, om man jämför med flygplatsen i Phoenix och Newark.
 
Mamma, pappa och morfar mötte mig när jag kom ut. Då gick vi och köpte dricka och en smörgås till mig, och sen åkte vi hem. Jag gick upp för att sova en liten stund och vaknade av att mamma väckte mig klockan fyra, sen kunde jag inte somna på kvällen. Somnade vid åtta på morgonen igår morse, då var den tolv på kvällen i Arizona. Jäkla jetlag!
 
Kände mig lite ledsen i fredags när jag kom hem, var ju inte så här tidigt jag ville komma hem, jag skulle ju vara i USA hela det här året! Tyckte att det var jättejobbigt. Men jag vet att det bästa för mig var att komma hem. Känner att jag måste få bearbeta allt på egen hand, känner inte för att prata i telefon eller någonting!
 
Igår så åkte jag och mamma till Valbo för att titta på Kevin Walker, jag slog även till och köpte en ny mobiltelefon, det tyckte jag att var värd efter allt som har hänt! Sen åkte vi och handlade lite och när vi kom hem så åt vi tacos. Jag somnade runt elva på kvällen och vaknade halv sex nu på morgonen, jättekul! Idag ska jag nog inte göra någonting, titta ikapp mig på lite serier och dricka trocadero! ;).
 
Här kommer lite bilder från de senaste dagarna;
 
 

Every rose has it's thorn

Till dig mamma! <3

GOD JUL!

 
 

TORSDAG

Nu har jag bara elva jobbdagar kvar! Det är ju ingenting! Sen är jag ledig i två veckor innan jag åker!
Mamma frågade om jag känner mig nervös, men jag känner ingenting, det kommer nog de sista två veckorna. Däremot så har det börjat kännas av att det bara är två veckor kvar på jobbet, det känns lite konstigt när jag tänker att jag bara ska åka till vissa ställen två gånger till!
 
Förra veckan så skickade jag iväg ett paket till familjen med en barnbok om lucia, lite julgodis och ett julkort. Nu i veckan så fick jag mail av min värdmamma där hon berättade lite om Thanksgiving. Igår så fyllde min värdpappa år så då skickade jag iväg ett litet mail.
 
Idag kom första snön, usch, mysigt till jul, men inte så kul när man ska springa mellan alla hus och städa på jobbet. Snart åker jag ifrån snön - förhoppningsvis! :)
 
Tips! Beställ aldrig ifrån amberbird, de har gjort fel med en beställning och faktura, men de svarar inte på mail, jag har skickat fyra stycken, och det finns inget nummer att ringa heller! Så himla less! Rekommenderar inte den sidan till någon!

Födelsedag

 
Idag fyller jag 22 år! Tyckte att jag fyllde 16 nyss, tiden går så fort! På jobbet så fick jag en fin skål av en tjej som jag jobbar med, snällt av henne! Jobbdagen gick bra, och när jag kom hem så väntade både presenter och Sibylla. Jag fick en massa saker till resan som jag hade önskat mig, toppen! Jag hade även fått en present av Emelie, en Ullared bok, så himla snällt av henne!
Klockan sex så kommer mormor, morfar och farfar hit på lite fika! Sen är denna födelsedag slut!

Måndag

Helgen gick alldeles för fort! Men denna vecka jobbar jag bara tre dagar, sen åker jag och mamma till Stockholm för att se rock of ages igen! :)
 
Idag så hade jag fått hem linserna som jag beställde förra veckan, beställde linser att ta med till USA för ett år. Även sju sorters kakor på engelska hade jag fått hem. Snart är jag helt färdig med presenterna till värdfamiljen! Skönt!
 
När jag får lön så ska jag köpa resväskor, betala in plusförsäkringen, köpa en externhårddisk, adapter, vakuumpåsar och lite annat smått och gott. Jag ska även skicka iväg ett paket till familjen med en barnbok som berättar hur vi firar lucia, ett julkort och lite julgodis.
 
Jag är så himla trött idag, så jag ska fortsätta att titta på TV, klockan åtta är det dessertmästarna som jag ska se, sen ska jag nog faktiskt sova!
 
 
 
 
 
Tre videos med två av de som har huvudrollerna i Rock of Ages, de är så himla duktiga! :)

-

 

Presenter till min värdfamilj

klar med mina presenter till värdfamiljen, jag ska köpa Gävle bocken som ljus, och sju sorters kakor på engelska, till föräldrarna, men till barnen är jag helt färdig. Ska komplettera med lite svenskt godis till både barnen och föräldrarna också. Tänkte visa vad jag har köpt hittills.
 
Till föräldrarna har jag köpt två Brynäs muggar, de älskar hockey, och det gör även jag, så då tänkte jag att det kunde vara en rolig grej att köpa muggar med mitt favoritslag logga på! Jag har även köpt en burk med polkagrisar, tycker de inte om godiset så är i alla fall burken fin! Jag har även köpt en bok som heter Sweden, köpte den inne i en souvenirbutik i Stockholm. Den är jättebra, verkligen allt är skrivet där i. Det är en jättebra bok!
Till barnen har jag köpt en varsin Sverige tröja och en varsin Astrid Lindgren bok. Emil till pojken och Pippi till flickan Jag har även köpt en varsin polkagrisstång till dem.
 
Polkagrisstången är en souvenirstång, det stod så på beskrivningen där jag köpte dom i Stockholm. På ena sidan så är det en bild på kungen och drottningen och på andra sidan så är det en bild på kronprinsessan Victoria och prins Daniel. Tyckte det var lite roligt! :)

Kalender

Förra veckan så fick jag hem min kalender som jag beställde ifrån personlig almanacka. Jag blev jättenöjd med den! Har beställt därifrån tidigare också, resultatet blir alltid bra, och denna gång fick jag hem almanackan bara tre dagar efter att jag beställt den.
 
 
 
 

ÄNTLIGEN HELG!!!

ÄNTLIGEN FREDAG!! Det bästa med helg är att jag inte behöver ställa något alarm på mobilen! ;)
I helgen ska jag inte göra någonting, och det ska bli så himla skönt! Förra helgen var det ladies night och hockey, och helgen före det så var jag och hälsade på min faster i Stockholm. Bara roliga saker, men det ska bli så skönt att bara få vara denna helg!
 
Jobbade 7-16 idag, det är kallt ute nu på dagarna, i morse hade vindrutetorkarna frusit fast på jobbilen, det roligaste är att det inte går att fälla upp dem heller, så det kommer bli en rolig vinter! På lunchen så var jag till min sjukgymnast och fick akupunktur, var helt yr efteråt, men det var skönt, ontskönt.
 
När jag kom hem efter jobbet så var jag helt ensam hemma, så himla skönt! Jag har nyss tittat på idol, ikväll tycker jag att Jens var bäst! Efter resultatshowen så ska jag sova, så himla trött!
 
Jag har inte hört någonting ifrån värdfamiljen sen förra onsdagen, men jag vet att de har väldigt mycket att göra, mamman reser mycket i jobbet, och så har de aktiviteter och sånt utöver det. Vill inte maila för ofta heller, de har ju ändå en au pair där nu, och hon ska vara där i två månader till, så vill inte höra av mig för mycket, jag kommer vara en del av deras liv om två månader, och då kan jag prata med dem hur mycket jag vill! :)

Vädret i Scottsdale


När jag fick matchningen med min värdfamilj så skrev mamman i familjen " Fair warning – it gets REALLY hot from May – Sept since we live in a desert.", nu är det perfekt väder enligt dom, nästan så att det är lite kallt! ;)

-

 

HELGEN

Så var det måndag igen! Jobbade som vanligt mellan 7-16. När jag kom hem så lagade jag mat och bakade bröd, det blev så himla gott! Jag och Simba blev ensamma hemma, så då passade jag på att se på arga snickaren som mamma hade spelat in till mig. 
Bästa Simba - som jag kommer sakna något så enormt mycket när jag är i USA!
------------------------------------------------------------------
 
Helgen

I fredags efter jobbet så gick jag och min syster på stan. Jag köpte kläder som jag skulle ha på lördagen, då jag skulle på ladies night med jobbet. När vi kom hem från stan så åt vi tacos och tittade på idol. Mina favoriter är Jens, Kevin och Elin!
 
I lördags så var jag som sagt på ladies night med jobbet. Vi satt i våran loge, åt väldigt god mat och tittade på en bra show. Bäst tyckte jag att Style var!
Igår så var jag på hockey med mamma och morfar. Brynäs - Leksand. Brynäs vann med 4-3 efter straffar. När matchen var slut så åkte vi och köpte pizza.

Det kändes som att det var lördag igår, så när klockan ringde i morse så trodde jag att det var ett skämt! Men snart är det helg igen! ;)
 
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0