This is my story

Jag kände nog redan innan vi ens pratat att det inte kändes bra, hon lät så kall i mailen, men man vill ju så himla gärna hitta sin familj, man vill åka iväg och börja sitt äventyr. Nr jag pratade med henne på telefon så lät hon väldigt grinig, kort i sina svar, lyssnade inte klart när jag pratade, jag visste aldrig om hon var kvar i luren eller inte då hon inte gav ifrån sig några som helst ljud medan jag pratade. Jag fick ställa en fråga och sen säger hon "thanks much Johanna, it was great talking to you". Jag fick ingen bra känsla alls, men jag tänkte att jag ger dom en chans till.    I alla fall, efter några dagar så ringde pappan i familjen mig, han verkade trevlig, lite osäker när han pratade, kändes som att han försökte vara rolig, sa hela tiden "don't take everything I say serious, I like to be sarcastic", bara det att han var sarkastisk på helt fel ställen! Men efter samtalet med pappan så övertalade jag mig själv att de nog inte var en sån dålig familj ändå. De skickade några frågor, och jag skickade mina frågor, önskar nu i efterhand att jag hade skickat betydligt "djupare" frågor, och inte bara "vad har barnen för intressen, vad är det för regler i huset" osv.
 
När vi hade skypeat, så fick jag ett mail dagen efter där dom frågade om jag ville bli deras au pair, där och då, så blev jag jätteglad, vem skulle inte bli det, äntligen så ska jag få uppfylla min dröm om att åka iväg som au pair. När vi hade matchat så fick jag för det första inte svar på vilket datum jag skulle åka, utan det fick jag se på mitt au pair rum när jag loggade in dagen efter. Hon svarade inte på mitt mail där jag tackade ja förens efter cirka fyra dagar. När vi hade matchat så frågade jag om jag fick prata med deras au pair (vilket jag så klart skulle ha gjort innan vi matchade), hon svarade att jag inte fick det, med en massa bortförklaringar. (jag fick senare veta att även hon hade haft problem hos familjen, de tyckte att hon hade förstört för familjen - det var nog tvärtom). När jag inte fick prata med au pairen så fick jag en liten oroskänsla i magen, alla andra fick ju prata med sina familjers au pairer. Hon (mamman) började aldrig skriva ett mail till mig, det var bara jag som skickade, och då svarade hon efter en vecka eller så, hon svarade aldrig på det som jag hade skrivit, utan skrev bara på om hur upptagna dom var. Till jul så skickade jag iväg ett paket med godis, en bok, och ett julkort, en vecka efter att paketet hade kommit till dom så skrev hon till mig "Du skulle inte ha skickat paketet", skrev dom, och sen "men eftersom att det nu finns här hemma hos oss så har vi beslutat att lägga det i barnens julstrumpor och säga att det är från dig". Hon hade bara behövt skriva "tack så mycket".    
 
Tre dagar innan jag skulle åka iväg, så fick jag en handbok ifrån dom, fylld med regler, och då jag hade frågat om vilka regler de hade i huset, för mig, barnen osv. så trodde jag att jag hade fått reda på allt, men nej, det hade jag inte. Jag tror att häftet, eller snarare boken, jag fick var fyrtio sidor lång, de var jättenoga med att jag inte på något sätt fick lämna ut dom med namn, bilder, jag fick inte ens lämna ut deras adress för att skicka efter saker. Jag fick inte ta hem några killkompisar innan dom hade blivit godkända av familjen osv.  Jag fick inte dricka någon alkohol (själva så satt de varenda kväll och hinkade i sig vin, inte ens när de var hemma så ville de lägga sina barn) det var som sagt mycket som inte kändes bra, men jag kunde ju inte stanna hemma, vi hade matchat, jag skulle åka om tre dagar, och jag tänkte att det nog skulle kännas bättre när jag kom dit. Att då skulle allt bli bra!
 
När jag mötte upp familjen på flygplatsen och vi sen satte oss i bilen för att åka hem till huset, så var det sån himla spänd stämning mellan familjen, men sen tänkte jag att det är väl för att de nyss har hämtat upp mig, är lite nervösa osv. När vi kom fram till huset och när de hade lagt barnen så började de prata med mig om en massa regler. Jag hade varit på förberedelsekurs i tre dagar, var jetlaged, hade nyss flugit i sex timmar, och det första de börjar prata med mig om var vad de förväntade sig av mig som au pair osv. Mamman säger att jag får sova hur länge jag vill, och sen tillägger pappan "så, hur länge tror du att det blir då?", jag var så himla trött så jag somnade på två sekunder, när jag väl fick gå upp och lägga mig.
 
När jag vaknade dagen efter så visste jag att pappan var ensam nere, för jo, han jobbade hemifrån, fick jag veta när jag kom fram till familjen (en sak som jag tycker att man kan upplysa om under intervjun). Jag ville verkligen inte gå ner, jag hade så ont i magen, och det var inte för att jag nyss hade kommit dit, det var den där dåliga stämningen som fanns i huset. När jag tillslut går ner för att äta frukost så kommer pappan ut i köket, det första han gör är att säga "are you really going to eat that?", när jag svarar ja så säger han "okay", på sånt där sätt som man bara gör när man inte tror någon, vet du vad jag menar? Sen stod han och glodde på mig när jag åt mina två mackor, och sen så börjar han berätta igen, om vad de förväntade sig av mig som au pair. Sen började han säga att jag ska vara som en förälder till barnen, fast då kände jag att, nej, det ska jag inte vara. Jag är där för att ta hand om barnen, vara en förebild för dom, som en storasyster, men att vara en tredje förälder, det är jag inte där för att vara. Sen säger han "you are here to be the nanny, housekeeper, and the driver". Igen NEJ! Jag är där för att ta hand om barnen, allt som har med barnen att göra, skjutsa dom, laga mat till dom, göra läxor med dom, städa efter dom, tillsammans med dom, osv. men jag är inte anställd för att vara familjens hemhjälp.  
 
Pappan och jag åker och hämtar barnen i skolan, hela tiden så sitter han i något möte i telefon, sen helt plötsligt när han ska visa mig någonting så smäller han till mig över armen, och pekar och sen fortsätter han i telefon. (det är jättesvårt att beskriva dom göra saker, när du inte vet hur dom såg ut. Men pappan var lång, hade jämt shorts som var uppdragna till midjan, alltid en t-shirt instoppad, han hade alltid tennisskor, och vita långa strumpor i dom, hans kroppshållning var lite framåtlutad, han var flint uppe på huvudet, en stor potatisnäsa och nästan alltid hade han munnen på vid gavel, och framtänderna stod typ rätt ut).
 
När vi sen har hämtat barnen så märker jag hur han skriker väldigt mycket på barnen, och han lyssnade inte på vad dom sa. tex. vid ett annat tillfälle så frågade barnen om de fick ta tårta till efterrätt. Pappan sitter då vid datorn, han svarar "yes, you can eat that", sen när mamman kommer in och frågar varför barnen äter tårta när de ska gå och lägga sig så säger pappan "jag vet inte, jag har inte sagt att dom får äta". Det var väldigt mycket sånt, att han inte lyssnade, och sen inte visste vad han hade sagt ja till.   När mamman kom hem från jobbet så säger hon till mig att på mobilen som jag ska få, så har jag fått sms av andra au pair tjejer som vill träffas och hitta på någonting. Sen ger hon mobilen till pojken, som får spela spel på den. Flertalet gånger så nämner hon dom där smsen, men jag får inte se dom, eftersom att pojken ska ha mobilen till att spela sina krigarspel på.Pappan vill hela tiden ha bekräftelse på vad jag tyckte om skylten dom hade gjort, när jag för femtionde gången sa att den var fin så kände jag bara, herregud.
 
På lördagen så följde jag med familjen till kyrkan. Det kändes som att komma in i en sekt. Prästen stod och talade om hur de skulle hata dom som trodde på abort och samkönade äktenskap. Han berättade hur församlingen skulle omvända dessa personer som hade denna smutsiga tro. Hur dom skulle göra homosexuella friska och hur de skulle få dom som var för aborter att förstå att när dom tar bort ett foster så tar man bort en del av det Gud står för. Sen fick jag både en och två broschyrer med denna information, och jag fick mer än gärna anmäla mig till kyrkans läger för kvinnor.
 
På söndagen så ska pappan, jag och flickan i familjen iväg på ett bilevent, jag får fixa iordning flickan, och eftersom att de hade väckt henne för sent, så blev ju allt förskjutet. När jag kommer ner till köket, så gör jag iordning frukost till flickan, och sen börjar jag göra iordning frukost till mig själv, pappan kommer då och ställer sig nära mig, alltså det kändes som att han stod på mig, och så säger han "har du ätit frukost än?", "Nej, jag har hjälpt M" sa jag, då säger han jättesurt "det kanske är dags att du äter frukost då, jag tänker inte betala för någon mat åt dig inne på eventet". det var hela tiden såna där kommentarer, kommentarer om allt.  
 
När de fick mina presenter så öppnade mamman en av dom och så säger hon "ännu mer godis, tycker du att vi behöver det eller?", jag bara skrattade, du vet så där man gör när man inte riktigt vet vad man ska svara. Söndag kväll så säger mamman att "imorgon bitti så börjar vi efter schemat", ja, jag får väl ett schema nu då tänkte jag, men jag fick aldrig något schema.
 
När jag skulle väcka barnen morgonen efter så trodde jag att föräldrarna skulle vara med, men nej, jag fick göra allt själv. När mamman och barnen har åkt iväg till skolan så säger pappan till mig "du måste ta i lite mer nästa gång, ska du göra så där så klarar du dig inte under det här året". Vilket får mig att komma till nästa sak, de tre första dagarna så ska en vuxen vara hemma, ledig ifrån jobbet, och visa hur allt går till, kanske även börja köra lite med dig osv. men nej, jag var lämnad helt själv, när jag frågade saker så fick jag bara suckar som svar. Jag fick hela tiden höra "eftersom att du inte kör än så måste vi göra så här, och så här" osv. jag visste inte när jag slutade om dagarna, (nu spelade det ju inte någon roll när jag slutade, efter som att jag inte hade någon mobil att kontakta andra au pairer på, så jag kunde bara vara hemma) eftersom att jag inte fick något schema, jag fortsatte höra om dom där smsen, men fortfarande så fick inte jag mobilen, utan pojken fick den.
 
Jag kunde inte gå ut på en promenad då jag inte ens visste vilket håll som ledde ut ifrån området, jag fick inte heller någon nyckel.   Föräldrarna var inte samarbetsvilliga när det kom till barnen. En gång så piskade pojken mig med ett skärp, jag tog då av honom mobilen. Pappan kom då och sa att jag skulle ge tillbaka mobilen. Jag sa till pojken att borsta tänderna, pappan sa att han inte behövde det utan han kunde komma ner och äta efterrätt istället. Pojken var svår att få upp på morgnarna, och hade han släckt i rummet så somnade han bara om, därför så fick han aldrig ha släckt för mig. Jag tände i rummet, mamman kommer då och säger "så du kommer upp om jag släcker?" "ja" säger pojken. Hon släcker lyset, går därifrån, jag går in till flickan och hjälper henne, går in till pojken igen, som så klart har somnat om, pappan kommer och säger till mig "du kan ju inte bara stå och vänta på att han ska vakna". osv. osv.  
 
När jag hade suttit instängd i huset i några dagar, utan mobil, utan nyckel, utan att ha blivit visad någonting, utan att få några direktiv, och med den dåliga stämningen som var i huset, jag ville bara grina hela tiden, så bestämde jag mig för att kontakta min area director, som tur är så finns det mail. Vi bestämde att vi skulle träffas för lunch. När jag gick ner till pappan och sa att jag skulle ut och träffa en vän för lunch, så tittar han på mig, hånler, och säger "och hur ska hon komma in genom grinden då?", och så fortsätter han kolla på datorn. Han tänkte inte ge mig koden. Som tur är så hade dom skrivit ner den i sin handbok. När jag träffar min area director så säger hon bara "det har gått så få dagar" "det kommer bli bättre" osv. när jag kommer tillbaka till huset, så har han låst dörren. Jag plingar på med fem minuters mellanrum. Tillslut, efter kanske en halv timme, så öppnar han dörren, och så säger han, väldigt spydigt "varför använder du inte din egen nyckel", därför att jag inte har fått någon din idiot, tänkte jag.
 
Jag mailar min area director igen och skriver vad som hänt, och så skriver jag att de inte alls är som de verkade när vi mailade, att de är helt annorlunda. Jag skriver att inte alla fungerar ihop osv. jag kommer inte ihåg allt som jag skrev, för jag mådde så himla dåligt. Min area director svarar att hon förstår mig, att hon ska hjälpa mig, att jag inte behöver oroa mig, för hon kommer hjälpa mig med allt. 
 
Dagen efter så kommer pappan upp och knackar på min dörr, och så frågar han om jag hade varit ute och ätit med min area director dagen innan. Jag sa till min AD att jag hade sagt till min värdpappa att jag var ute och åt lunch med en vän, jag mailade till och med henne och sa att hon inte fick säga att vi hade ätit lunch, ändå hade hon så klart gjort det. Så jag var ju så klart tvungen att säga att jag hade ätit lunch med henne. Då höjer pappan rösten och halvt skriker fram "du skulle ha kommit och pratat med mig". Jag vet inte vad jag ska säga, men får fram någonting om att det ibland är lättare att prata med någon annan först. Han frågar vad jag gör för någonting och jag säger att jag tittar på film. Efter kanske en timme så kommer han upp igen, knackar på dörren, eller snarare bankar på dörren, när jag öppnar så pekar han bara att jag ska gå ner.

När jag kommer ner så sitter både pappan och mamman vid köksbordet. Mamman säger att pappan har ringt hem henne från jobbet då det var en nödsituation hemma. Mamman börjar med att säga hur mycket hon har att göra på jobbet, att hon var väldigt, väldigt upptagen, men att när hon fick höra att det var en nödsituation, då hade hon släppt allt och kommit hem. De frågar hur jag känner mig, och när jag börjar berätta att jag inte trivs osv. så säger pappan, som nu har satt armarna i kors, att jag inte kan känna som jag gör. "man kan ju inte säga åt någon att man inte kan känna så som man känner" sa jag. Jo, det var ju bara att ändra mina känslor, svårare än så var det inte. Idiot.
 
De blir väldigt "aggressiva" och pappan börjar skrika. Mamman börjar prata om hur mycket pengar de har lagt ut på mig. Då kände jag att dom inte alls brydde sig om hur jag mådde, utan för dom så handlade allt om pengarna. De började skrika att jag var omogen, att jag var en fara runt deras barn?, de sa att de hade sagt till mig att den första veckan så skulle vi ta det lugnt med allt (i det samtalet så var i alla fall inte jag med), de sa att jag hade använt dom för att komma in i landet. osv. När jag sa att jag önskade att dom hade suttit ner med mig för att gå igenom schemat, så skriker mamman "men vi är ju upptagna", då hade jag sån lust att skrika "men vad fan gör jag här då om ni inte ens har tid att gå igenom någonting med mig". 
 
Då dom fortsatte kalla mig en massa saker, och jag kände mig väldigt påhoppad så bad jag dom att ringa min AD (area director). Igen, mamman börjar berätta för min AD att hon har så mycket på jobbet, och b la, b la, b la. Min AD håller med familjen om allt, säger att jag är omogen, att jag kommer göra samma sak i en ny familj? osv. jag frågar henne om hon kommer ihåg mailet som jag skickade till henne kvällen innan, hon säger då lite stöddigt "vilket av dom?". Jag ville bara börja grina, jag har aldrig någonsin känt mig så påhoppad och förnedrad som jag gjorde då. Om man är omogen för att man står upp för sig själv och säger hur man känner, då får jag väl vara omogen då. I alla fall, min AD säger att jag måste bo hos familjen i två veckor och jobba för dom, men jag ska inte få köra bil, inte använda mobilen (den var ju pojkens i vilket fall), jag skulle inte få någon nyckel, för jag skulle straffas.  
 
Efter "samtalet", så ska mamman skjutsa mig till barnens skola, hon säger inte ett ord till mig i bilen. Innan hon släpper av mig vid skolan så säger hon "jag kommer och hämtar er klockan fem, sen ska familjen ut och äta, du kan vara hemma och tvätta eller göra vad fan du vill". När jag har hämtat pojken och flickan på skolan så går vi och leker, efter en stund så kommer en vuxen och säger till mig att jag måste skriva under att jag har hämtat pojken, vilket inte mamman hade sagt till mig, läraren var jättegrinig när jag kom in i klassrummet, jag kände att det inte var någon idé att säga någonting. När mamman sen kommer och hämtar oss så säger hon hej till barnen, men hon ignorerar mig.
 
När vi kommer hem så släpper hon av mig, hämtar pappan och åker iväg. Det fanns ingenting i kylen som jag kunde äta, då jag är laktosintolerant, och det mesta innehöll grädde, smör, ost. osv. så jag åt två smörgåsar. (På tre dagar så var allt jag åt tre smörgåsar och en banan. Jag fick ta vätskeersättning då jag blev så dålig) När jag går upp på mitt rum så ser jag att pappan har lämnat tillbaka ALLA presenter som jag hade köpt till dom. Där kan man väl prata om att vara omogen. han hade även flyttat på min dator och rotat runt bland mina mediciner. Han var inte så duktig på att skjuta igen lådorna igen om jag säger så.
 
Dagen efter så väcker jag barnen som vanligt, jag tänker att jag ska i alla fall uppträda på ett vuxet sätt, när vi kommer ner i köket så blir jag ignorerad. När jag ska packa barnens lunchlådor och inte hittar en sak, och jag frågar pappan, så svarar han inte ens. Jag frågar igen, och han säger väldigt stöddigt att jag ska hämta vindruvor. Jag frågar om jag ska lägga vindruvorna en och en i påsen, eller om jag ska lägga ner hela kvisten. Då svarar pappan "jag tror att dom är stora nog att plocka av dom själva". När mamman lämnar huset den dagen så säger hon till mig "du kan väl åtminstone tvätta, så att barnen får ha rena kläder på sig". Jag tvättade varenda dag, jag gjorde ingenting annat på min lediga tid. Men de kom hela tiden med kommentarer som skulle få mig att må dåligt, de sa såna kommentarer även innan "samtalet", de var duktiga på att bryta ner en psykiskt.
 
På kvällen så ska de ut och äta igen. Pappan och flickan åker först, för de ska äta på en restaurang, mamman och pojken åker sen, för de ska äta på en annan. Jag sitter nere i vardagsrummet, ändå så släcker mamman ner i hela huset, så att det blir kolsvart. Igen, det finns ingenting som jag kan äta förutom smörgåsar. Jag går upp på mitt rum och skriver till min kompis som bor i Arizona, hon skriver och frågar om hon ska komma förbi och hämta mig, så kan vi åka och äta någonstans. Då började jag storböla, då kände jag att nu räcker det. Jag kunde inte ens gå ut och äta med henne eftersom att jag inte hade någon nyckel, eftersom att jag skulle straffas. Jag hade inte ätit på två dagar och de betedde sig som idioter. 
 
"lyckligtvis" så hade pappan tidigare samma dag, när vi var ensamma hemma, kommit upp, vråldunkat på dörren och ryckt i handtaget. När jag tillslut lyckades öppna dörren så stod han utanför, flåsandes med munnen på vid gavel, och så skrek han "varför har du jämt dörren låst? vem är du rädd för?". jag tänkte inte på det då, men sen blev jag rädd när jag började tänka på om jag hade haft dörren olåst, vad hade han gjort då? Och hur visste han att jag hade min dörr låst jämt? Flertalet gånger när jag gått ut från mitt rum för att lägga in tvätten osv. så stod han upptryckt utanför min dörr, när jag öppnade dörren så låtsades han som ingenting och sa inte ett ord, utan gick bara iväg. 
 
När jag satt där på sängen och skrev med min vän, då hade jag fått nog. Jag skrev till min area director, jag skrev allt som dom hade gjort, och då framförallt, vad pappan hade gjort. Fem minuter efter det så fick jag som svar att jag skulle packa ihop alla mina saker, för hon skulle komma och hämta mig dagen efter. Du förstår inte vilken lättnad som for igenom min kropp. Den natten så sov jag nästan ingenting. Jag packade hela natten, väckte barnen på morgonen och sen bara väntade jag på att hon skulle komma och hämta mig. När hon väl kom så kände jag mig glad för första gången på två veckor. Men efter allt som min area director hade gjort, när hon vände mig ryggen, så litade jag inte på henne för fem öre. När jag frågade henne om hon kunde hjälpa mig att bära ner mina väskor så säger hon "jag har klackar på mig, men jag kan rulla ut dom till bilen".
 
Det var bara mamman hemma när min area director kom och hämtade mig. Hon spelade offer och man såg hur hon tyckte att det var så synd om henne. När jag rullade ut mina väskor på uppfarten så gick jag ner med den ena till bilen, och när jag vände mig om för att hämta den andra så hade hon stängt dörren, hon var inte ens vuxen nog till att säga hej då. Då min area director skulle resa iväg, så fick jag bo hos områdets andra area director. Hon var hur snäll som helst. Det första hon gjorde var att köpa mat till mig, och så satte vi oss ner så att jag fick berätta allting. Hon sa att hon inte ens hade klarat en dag hos den familjen. När jag kom hem till hennes hus så kände jag bara lättnad. Det var en helt annan stämning i hennes hus, det var avslappnat, det var en riktig familj helt enkelt. Jag älskade veckan som jag bodde hos Susan, och jag är glad över att jag åtminstone har några fina minnen med mig hem ifrån USA.
 
Jag förstod nog inte där och då i USA hur mycket hela händelsen i USA påverkade mig, men jag drömmer fortfarande mardrömmar om pappan i familjen. Första veckorna så tänkte jag på dom hela tiden, på vad dom sa, vad dom gjorde, osv. och inte förens då så insåg jag hur de verkligen försökte trycka ner mig, hur de alltid hade någon kommentar om hur jag åt, att mina föräldrar var så unga, att jag hade samma kläder på mig två dagar i rad, att jag aldrig fick se dom där smsen. osv. Det går inte att förklara på ett bra sätt vad dom gjorde, man måste ha varit där, och upplevt allt. .
 
 Att hela tiden vara i huset, och känna den där skräcken, vid ett tillfälle så satt jag inne på toaletten i över en timme, då jag var så rädd att gå ut, för jag hade hört pappan prata en massa saker om mig i telefon med mamman.(detta var efter "samtalet") Då är det någonting som är fel!
 
Jag ångrar dock inte att jag åkte iväg som au pair, jag ångrar inte heller att jag åkte hem, när jag fick samtal från en familj när jag var i re-match och dom säger att det står att jag ville byta familj för att pappan jobbade hemifrån och för att jag inte fick min egna bil eller mobiltelefon. Då kände jag bara att nej, jag orkar inte igen, jag orkar inte gå igenom allt igen, det är så psykiskt påfrestande när man sitter där i USA helt ensam, för även om jag hade S och hennes familj runt omkring mig så kände jag mig ensam, jag kände helt enkelt att jag inte orkade lita på en ny familj.  När jag kom hem så har jag hört så många gånger "det var väl bara att ta en ny familj" eller "hittade du ingen ny familj eller?" osv. men det är inte det som det handlar om, men det är nog svårt att förstå om man aldrig har varit i situationen själv. Jag ångrar inte att jag åkte, jag ångrar inte att jag åkte hem, däremot så ångrar jag att jag inte följde min magkänsla där i början när jag kände att familjen nog inte var rätt familj.
 
Någon månad efter det att jag kommit hem, så kontaktade jag au pairen som hade varit i familjen innan mig. Hon kände igen sig i allt jag skrev, allt i hur de kommenterade allt, till hur de jämt suckade när man ställde frågor, till hur de skrek på barnen, till hur pappan stod och tryckte utanför sovrumsdörren, till hur de hånade en på alla möjliga sätt. Två månader efter att jag åkt hem så fick familjen en ny au pair, även hon gick in i re-match, hon kände också igen sig i allt, men med henne så hade pappan gått ett steg längre, han stod nu inte längre utanför sovrumsdörren och tryckte, han öppnade nu dörren utifrån, när hon var där inne. De kastade även ut henne ifrån huset, när hon berättade för dom hur hon kände det. Sen satt mamman och spelade offer på Facebook, att det var så mycket drama runt dom, att dom inte förstod någonting då dom var en sån kärleksfull familj. Jag hoppas att de har blivit utkastade ifrån förmedlingen, då jag såg att mamman annonserade efter en Nanny via Facebook.
 
Jag har kontaktat STS, föreningen som jag åkte med, för att jag ville veta vad som hände med familjen. Till svar fick jag att dom hade pratat med den amerikanska förmedlingen och att det nu var upp till dom att ta hand om det, då den svenska förmedlingen enbart hade hand om au pairen. Nog skulle dom kunna återkoppla till amerikanska förmedlingen för att se vad de har tagit för beslut om familjen.
 
Jag ångrar inte att jag åkte iväg som au pair, men jag skulle rekommendera att åka iväg på ett studieår eller språkkurs istället. Visst, många au pairer hamnar i bra familjer, men fler än vad man hör om, hamnar i dåliga familjer. Jag tror att det skulle bli en helt annan upplevelse att åka iväg och plugga, mer självständigt, och man behöver inte rätta sig efter någon familj. Mitt nästa mål är att åka iväg till England, Manchester i tolv veckor för att plugga engelska, men när det blir det får jag se, någon gång under nästa år hoppas jag i alla fall komma iväg.
 
Det är som sagt väldigt svårt att återberätta allt i text, då det inte går att få med tonfall, gester osv. men jag hoppas i alla fall att ni nu har fått en liten uppfattning om vad som hände!

Kommentarer
Postat av: Karin

Shit! Och jag som tyckte dåligt om min värdfamilj!!

Svar: Hej Karin!
Ingen förtjänar att hamna i en dålig värdfamilj. Så himla tråkigt att du också hamnade hos en sån! Vill du skriva och berätta vad som hände? Om du inte vill svara här så får du jättegärna maila mig på [email protected]

Kram
Johanna
manchesterlife.blogg.se

2014-07-08 @ 22:53:47
URL: http://karingustafsson.forme.se
Postat av: emelie

♥♥♥♥

Svar:
manchesterlife.blogg.se

2014-07-09 @ 02:22:27
URL: http://emelindbergaupair.blogg.se
Postat av: Erica

Hej Johanna! Jag läste igenom din kommentar på min blogg jag har skrivit ett längre mail till dig där du ser mitt svar :)

Svar: Tack så jättemycket för ditt mail! Det känns skönt att veta att man inte är ensam! :)
manchesterlife.blogg.se

2014-08-03 @ 22:59:00
URL: http://musice.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0